I Borlänge...

I Borlänge tänker man att man ska börja någonstans med det hela. Så varför inte Disney filmen ifrån 1993 med Charlie Sheen, Keifer Sutherland, Oliver Platt och Chris O'Donnel.

I tåget IFRÅN Stockholm summerar man vad man har lärt sig och fått ut av den här helgen:
-Stockholmare är riktigt dåliga på vägbeskrivningar.
-Pernilla Wahlgren och Benjamin Wahlgren suger verkligen.
-Att stå 1 meter ifrån Agnetta Sjödin är inte så kul som man kan tro.
-Sabaton kan vara ett av de fånigaste metal-banden i Sverige just nu.
-Vill man ha det lätt för sig inom ljus branschen ska man bara jobba för metal-band för de verkar inte alls ha några krav.
-Hotel Acapulco är himla trevligt hotel med väldigt exotiskt namn.
-Det finns inget att göra i Stockholm om man inte gillar att shoppa.
-Kom alltid förberred till gig med energidryck, choklad, bananer m.m.
-Forum Nacka är SJUKT jävla stort och är mer en handelsby än vad det är ett köpcentrum.
-Hatet emot Stockholm har bara ökat.

P.S En skylt med Agnetta Sjödin stals ifrån Forum Nacka. Folk stirrar väldigt konstigt på en när man går runt med en skylt på Agnetta Sjödin. D.S

Dag 3 söndag
Klockan 10:00 väcks man av Adams iPhone och alarm singnalen Scifi. Han går och duschar. Man själv snozzar en stund. Man tar buss och tunnelbana tillbaka Forum Nacka. På sig har man kostym. Väll där agerar man springpojke utan att göra något som helst produktivt. Giget tar slut vid 16:30 och man river ner hela skiten. Klockan 22:00 sitter man på tåget hem och man kan inte göra annat än att vara jävligt glad för att man är påväg ifrån Stockholm. Fy fan för Stockholm.

Dag 2 Lördag

Man väcks av att Adam tittar ner på en och skrämmer livet ur en. Klockan är runt 07:00 man måste hitta till bussen. Utomhus är det -10 grader. Svinkallt. Man använder sig av SLs reseplanerare som fixar resan in i minsta detalj. När man dock hoppar av tunnelbanan har man ingen aning om vad man är. Man ringer en ansvarig för konserten som säger att man ska gå mot Globen. Väll där berättar en man från SVT att man är helt fel och ska hela vägen tillbaka och lite till. Väll där så går man fel med nästan 1km. En gång resa som skulle vara 800 meter blir i slutändan nästan 2km med innehåll av skogsvandring, svordomar och trötta fötter allt i -10 grader. Man blev ungefär en timme försenad. När väll giget börjar är man så slö för inget har man hunnit äta på 12 timmar. Ingen sömn har man fått och då ska helt plötsligt en lastbil tömmas. I slutändan gick det väll bra, men trött som fan var man hela tiden. Och konserten sög. En av de tattigaste på länge fastän det var en stor turné med mycket grejer. Klockan 03:00 däckar man på hotell rummet efter en alldels för lång dag och 7 timmar innan man ska till nästa gig.

I Stockholm sitter man på tåget hem mot Boulanget igen. Helgen har varit lång. Hela tre dagar, men den har kännts som mer. För att bepsara läsaren, om det nu finns några, mödan och besväret av alldels för mycket text så blir detta en tre delars historia över "Helgen i Stockholm 2010 feat. Victor och Adam".

Dag 1. Fredag
Klockan 05:00 ringer väckarklockan efter runt 2 timmars sömn. Flyget lyfter och man landar vid 09:00 tiden på Bromma. In till Centralen med första bästa flygbuss där man träffar en försenad vän från Uppsala. Från 10:00 till 12:30 hänger man på ett café i Gamla stan innan hon ska vidare mot Karlstad och man själv går till favoritbutikerna, men för en man som inte har speciellt stort intresse av att shoppa blir det väldigt lätt tråkigt att vänta alldels ensam i nästan 5 timmar. Fram och tillbaka gick man tills man hamnade på ett lunch ställe där man satt i 4 timmar och bara glodde tills man tog sig till Forum Nacka.
Väll där så skulle det vara ett snabbt gig. Bara några mattor som skulle rullas ut och någon lampa sa dom. Det tog från och med klockan 20:00 till klockan 06:00 innan det var klart. Vid 04:00 somnade man i en soffa på ett Afrikanskt Café i Forum Nacka och sov i runt 1 timme. Det var i slutändan en väldigt bra dag (läs: ironiskt).

I Karlshamn har man tänkt mångt och mycket på hur det här ska formuleras. Det får inte bli för naket. Det får inte bli text som skapar massa frågor. Det måste bara skrivas kort och gott på något sätt.
I Huvudet har man tänkt mycket på en person. En person som saknar ansikte. En person saknar en stämma. En person som saknar mycket till historia och bakgrund som bara består av lösa trådar. Allt den är en titel. Eller rättare sagt ett namn och ett blodsband. Man har egentligen ingenting att sakna. Man vet ingenting. Det finns ingenting att sakna. Det man egentligen saknar är det som hade kunnat finnas. Nyfikenheten får att tänka. Får en att vilja att man har lärt känna. Fått bygga upp 3D bilden. Inte bara varit ett halvtomt namn utan större innebörd. Mycket handlar nog om avsaknaden av starka äldre män. Det har egentligen bara funnits en. Ibland önskar man bara att han hade lite uppbackning när inte han kunde vara där. Att han hade haft uppbackning av sin egen far. I slutändan kan man väll bara vara ärlig med att säga att det hade vart rätt fint att ha en farfar ibland. En farfar med tusen historier att berätta.
I Karlshamn går man till Minnelunden och tänder ett ljus. Man är glad att man hade någon som följde med en. Annars vet man inte hur länge man hade kunnat stå där.

I Borlänge har man konstaterat att företags-gig är nog de bästa som finns. Grattis thai-mat, godis, öl, cider, vin och chips hela kvällen bara för att hänga upp lite lampor och crusia omkring lite. Under företags-giget lyckades man även somna i en lounge, två gånger i en hörsal (en av gånger under ett seminarium om mySQL servrar) och en gång i en fotölj i lobbyn.

I Sverige sitter man på X2000, första klass, påväg mot Mjölby. Visiten i Karlshamn har varit kortvarig. Inte så länge som det kändes att den skulle vara. Fast, inte allt för långt fram snart så kommer den bli väldigt långvarig. Överaskningen hemma har varit att man redan har börjat jobba med projektarbetet. Inte så mycket än. Bara skriva en anmälningsblankett, prata om möjligt sponsorer, premiärfest, fördelning av arbete och bara peppapeppapeppa.
I Karlshamn hade man en kort stund, en sisådär 300 år, hela södra England i sitt grep. Tills man gjorde ett dumdristigt beslut att invadera Wales. Det var då allt föll i bitar. Åtminstone fick man Belgarna att kuva under sig.

I Karlshamn har man haft första mötet inför sommaren. Regisören och arbetskamraten båda närvarande. Datum bokades in, hemlisar berättades och allt man kan säga att det kommer bli giddigt. Jävligt giddigt.

I Karlshamn gillar man att när man kommer hem så har Fadern lagt en låda med LEGO på sängen. Känns som julafton.

I Borlänge får man SMS från en Mamma i Budapest. Man får en funderar där man undrar om Mor i frågan är berusad.

I Borlänge tar man på sig sina grovaste byxor (de där camo-färgade), sina grovaste skor och sin vindtätta jacka. I fickan ligger LED-ficklampan och steg bär snabbt mot skogsstråket som man alltid går. Man går med försiktiga steg in på leden och tänder ficklampan. Allt ser sådär smått pirrande läskigt ut i det stirila LED-ljuset, men det spelar ingen roll. Man går vidare djupare och blir omringad av skog och pårlande ljud av vatten. Det är mysigt. Bara helt kort och gott mysigt. Man svänger av där man inte har innan. Man går lite vilse. Det gör det hela bara bättre. Det ända man kan tänka sig att man har glömt är väll egentligen kniven, det är ju ändå norra sveriges mäktiga skogar vi pratar om.

I Borlänge är det sista giget för att det sedan ska bli tomt på bordet, eller nästan tomt. Logistiken är löst. Bara lite riggning som krävs sedan är det bara att köra hårt. Det kommer bli sent. Runt 04:00 på morgonen, men så är det ju i den här branschen. Kan ju bli lite sent.

I Borlänge får bilder som dessa en att förstå hur liten man egentligen är: http://io9.com/5679628/the-glittering-lights-of-earth-the-iss-photographs-the-dark-side-of-our-world

I Borlänge pumpar hjärtat. Stressen är ett fakutm. Varför vet man inte. Eller jo, det vet man. Ett gig i kaos. Två män. Den ena är undertecknad. Den andra är en trevlig kille. Han är bara för virrig. Kan inte göra något. Allt hamnar på ens axlar. Fast det ska vara tvärtom. Man var bara där för att hjälpa bygga. Hade inget med det att göra. I slutändan har man huvudvärk. Man är trött. Man åker hem med bussen för att man fick.