I Borlänge...

I Karlshamn har man tänkt mångt och mycket på hur det här ska formuleras. Det får inte bli för naket. Det får inte bli text som skapar massa frågor. Det måste bara skrivas kort och gott på något sätt.
I Huvudet har man tänkt mycket på en person. En person som saknar ansikte. En person saknar en stämma. En person som saknar mycket till historia och bakgrund som bara består av lösa trådar. Allt den är en titel. Eller rättare sagt ett namn och ett blodsband. Man har egentligen ingenting att sakna. Man vet ingenting. Det finns ingenting att sakna. Det man egentligen saknar är det som hade kunnat finnas. Nyfikenheten får att tänka. Får en att vilja att man har lärt känna. Fått bygga upp 3D bilden. Inte bara varit ett halvtomt namn utan större innebörd. Mycket handlar nog om avsaknaden av starka äldre män. Det har egentligen bara funnits en. Ibland önskar man bara att han hade lite uppbackning när inte han kunde vara där. Att han hade haft uppbackning av sin egen far. I slutändan kan man väll bara vara ärlig med att säga att det hade vart rätt fint att ha en farfar ibland. En farfar med tusen historier att berätta.
I Karlshamn går man till Minnelunden och tänder ett ljus. Man är glad att man hade någon som följde med en. Annars vet man inte hur länge man hade kunnat stå där.