I Borlänge...

I Karlshamn börjar man komma i det hela lite mer. Känslan av att sitta på kontoret och tänkte ut nästa sponsor-steg. Att gå på möten som man egentligen inte är så jätte intresserad samtidigt som man tänker på saker som man hade kunnat göra eller måste göra. Lösa problem medans dom sakta, men säkert kommer fram. Att känna att ens arbete är nödvändigt och utan det kommer det här aldrig att landa. Man är behövlig. Man är ett måste. Man är lite av en spindel i nätet. Fast av den osynliga sorten. En osynlig spindel... epic. Det bästa är väll att det hela känns jävligt jävligt gött. Det är stressigt. Man orkar nästan inte äta när man kommer hem. Men fan, hade inte velat göra något annat just nu. För när jag man sitter i publiken den 1 juli. Händerna ömma efter att applådera så kommer man inte ångrar något. Man kommer bara skinna och kanske fälla en tår.
I Karlshamn lyssar man på http://www.youtube.com/watch?v=ZgdoaQYuVY4&feature=player_embedded och en fin tanke är att man faktiskt har haft chans att jobba med sådana talanger.