...
I Borlänge slår man upp ögonen klockan 05:47. I sängen tittar man sig omkring och man vet inte riktigt var man är. En titt på klockan visar att man är fortfarande kvar där man somnade. Ingenting har förändrats och man ska inte vara vaken just nu.
I Borlänge ringer klockan. TV:n går igång och nyheterna passerar förbi fastän man inte riktigt bryr sig. Det sista läggs i väskan och man går mot stationen.
I tågetvagnen vet man inte riktigt vad man ska tycka. Peppen verkar inte riktigt finnas där för att man ska åka hem. Peppen att stanna kvar i Borlänge finns inte där heller. Piraterna fortsätter att lära ut om integretets frågor, fildelning och allt som har med det att göra. Telefonen ringer, man skickar sms och man försöker ringa.
I Alvesta slår värmen en i ansiktet. Ingen snö så långt ögat kan nå och en mamma som står och väntar.
I Karlshamn kliver man innanför dörren. Sängen är nybäddad, maten står på bordet och man går nästan lika snabbt som man kom. På Smedjan träffar man "dryga" killen och man pratar som man aldrig hade åkt. Tiden flyger förbi och plötsligt är klockan slagen 19:00. Man stoppas från att komma in i den svarta salen. Folk är ivägen som man ska hälsa och krama. Det hela känns lite utkrystat.
I Karlshamn känns salen så mycket större och man själv så mycket mindre. Gamla människor som nya och man vet inte riktigt vad man ska tycka. Om man har gett sig in på rätt sak eller om man borde hoppa av nu och slippa allt besvär och konsekvenser. Sen börjar han prata. Han stammar lite. Han förklarar och berättar. Han målar upp en bild som man köper med hul och hår. Det finns inget annat än hans vision. Vad Staffan är för Bengt så är han hans Staffan. Hade han bett honom att hoppa av en bro för att passa in i visionen så hade han inte tänkt om varför. Det hade låtit resonabelt.
I Karlshamn leker man lekar och det tvivel som en gång fanns, finns inte längre. Det hela känns inte konstigt. Det som känns konstigt är att man inte kunde komma lite oftare. Att man fick göra det en gång i veckan istället för en gång i månaden.
I Karlshamn hade man velat haft mer tid, mer rep, mer "Staffan".
I Borlänge ringer klockan. TV:n går igång och nyheterna passerar förbi fastän man inte riktigt bryr sig. Det sista läggs i väskan och man går mot stationen.
I tågetvagnen vet man inte riktigt vad man ska tycka. Peppen verkar inte riktigt finnas där för att man ska åka hem. Peppen att stanna kvar i Borlänge finns inte där heller. Piraterna fortsätter att lära ut om integretets frågor, fildelning och allt som har med det att göra. Telefonen ringer, man skickar sms och man försöker ringa.
I Alvesta slår värmen en i ansiktet. Ingen snö så långt ögat kan nå och en mamma som står och väntar.
I Karlshamn kliver man innanför dörren. Sängen är nybäddad, maten står på bordet och man går nästan lika snabbt som man kom. På Smedjan träffar man "dryga" killen och man pratar som man aldrig hade åkt. Tiden flyger förbi och plötsligt är klockan slagen 19:00. Man stoppas från att komma in i den svarta salen. Folk är ivägen som man ska hälsa och krama. Det hela känns lite utkrystat.
I Karlshamn känns salen så mycket större och man själv så mycket mindre. Gamla människor som nya och man vet inte riktigt vad man ska tycka. Om man har gett sig in på rätt sak eller om man borde hoppa av nu och slippa allt besvär och konsekvenser. Sen börjar han prata. Han stammar lite. Han förklarar och berättar. Han målar upp en bild som man köper med hul och hår. Det finns inget annat än hans vision. Vad Staffan är för Bengt så är han hans Staffan. Hade han bett honom att hoppa av en bro för att passa in i visionen så hade han inte tänkt om varför. Det hade låtit resonabelt.
I Karlshamn leker man lekar och det tvivel som en gång fanns, finns inte längre. Det hela känns inte konstigt. Det som känns konstigt är att man inte kunde komma lite oftare. Att man fick göra det en gång i veckan istället för en gång i månaden.
I Karlshamn hade man velat haft mer tid, mer rep, mer "Staffan".
Kommentarer
Trackback
