...
I bussen kommer man tillslut fram till Malmö City. De slår en att det var nästan ett år sen man sist var där. Staden såg sig lik ut. Mycket har inte förändrats sen man med små fötter gick på Gustav Adolfs torg. De kändes ändå rätt så bra att komma "hem" igen. På stationen står de tre pojkar Z, Menige Björk och Wolverine. Direkt hamnar på buss ut mot Lindängen och Menige Björk börjar som han alltid gör med att hacka på Malmö och dess invånare, på bussarna m.m.
I Malmö bor man hos sin vän och dricker öl. Man pratar långt in på natten och allt känns bara avslappnat och neutralt.
I Malmö vaknar på en lördag och man har sovit alldels för länge. Resan till Danmark blir inte av utan istället åker man till systemet och köper en platta öl och hälsar på GAM.
I Malmö slutar man ändå upp i samma lägenhet och man dricker öl och beställer hem mat till dörren. Meninges flickvän är hemma och man har nästan glömt bort hur klipisk hon är och hur kul det är att prata med henne. Wolverine däckar i deras säng och är som han alltid brukar vara. Tillslut går alla och lägger sig förrutom två stycken.
I Malmö sitter man på en balkong i Lindängen och pratar med en av sina bästa vänner. Allt står inte rätt till. Han är arg, frustrerad och besviken. Man kan inte säga så mycket egentligen. Det är inte ens strid och det är inte så mycket man kan göra, men de får en ändå att inse hur lite man pratar med Karlshamn egentligen och hur mycket dom pratar med en själv. Ändå så vet man att dom tycker om en lika mycket, eller ja, man hoppas.
I Malmö kan man tillslut inte slåss emot ögonlocken längre. Båda ger upp och somnar snabbt i bäddsoffan. Man vaknar alldels för tidigt och måste åka. På busshållplatsen in till stan mår man illa och man är alldels för trött för sitt eget bästa. Man sätter sig på tåget och man somnar på direkten.
I södra Sverige är det ett signalfel någonstans och ställer till de.
I tåget sover man för att vakna till de glada nyheterna att man kommer få vänta i Mjälby i 1h och 30 minuter. Mjälby har ingenting överhuvudtaget, förrutom en rätt fin å som rinner igenom staden. Man går längs med ån och tänker att man kanske borde ringa ett samtal. Man samlar modet tillslut och bara gör de. Ingen svarar. Man är ändå nöjd. Tillslut får man kontakt. Ingenting bestäms, men de känns ändå rätt okej. Tillslut sitter man på tåget hem.
I Borlänge så är man glad att man entligen är hemma. 2 timmar försenad från sin egentliga ankomst tid och på våningen luktar det lussebullar. Nu går livet tillbaka till rutin. Fast de va en fin helg ändå.
I Borlänge hatar man signalfel.
Kommentarer
Trackback
