...
I Borlänge vaknar man tidigt och fixar det sista inför avfärd. Soppor och kompost slängs. Det sista som behövs packas ner och väskorna ställs i hallen. Ett farväl till den enda som är hemma på våningen görs och man kramas och önskar varandra en god jul. Man går mot stationen, men tittar inte tillbaks.
I Borlänge sitter man på tåget med en trollkvinna. Man pratar om lite allt möjligt och tillslut hoppar hon av. Man tuffar vidare till ett Mjölby där tåget är försenat och man får sitta och vänta.
I ett X2000 hoppar man tillslut på och tuffar mot Alvesta. En vän och en bror hoppar på och vännen ser annorlunda ut precis som man trodde. Smalare, precis som man hade förväntat.
I Alvesta står en far som han har gjort två gånger innan och man åker hemåt. Det känns bättre och bättre destå närmare man kommer.
I Karlshamn parkerar man på en upfart likt många andra gånger förut. Man kramar en mamma som man saknat fast man inte riktigt vill erkänna det för man nu är en stor pojke. Man äter tacos, lite väll mycket. Man packar väskan med öl och beger sig mot en lägenhet likt många gånger förut.
I Karlshamn kramar man vänner till höger och vänster. Folk man har saknat och velat träffa, men man har bott för långt borta.
I Karlshamn är festen precis som många andra förut. Högljud, lekfull, glad, skrattande och alkoliserande. En Yngve går runt med ett stort leende och hetsar till lekar. En Påve är som han alltid har varit lite tyst ibland och går alltid hem för tidigt. En Mening hetsar till alldels för mycket drickande och går hem trött och för full. En Lill-V sätter igång Judas Priest på Spotify och man kan inte göra annat än att tycka om det. En Clitt pratar om mat och blir hungrigare. McCaian går runt och minglar med alla och följer alltid med ut när folk ska röka. Det hela tar inte riktigt slut. För det finns för många människor. För många människor som man saknat som man nu alla fått träffa på en och samma kväll och man kan inte riktigt få nog.
I Karlshamn går hem längs en gata likt många kvällar förut. Man känner sig hemma. Nästan lite tårögd. För Karlshamn är fint. När snön ligger lätt på gatan. När gatorna är hala och livsfarliga.
I Karlshamn sitter man i ett rum och ska gå och lägga sig i en säng som man saknat.
I Karlshamn ser man framemot morgondagen och människorna man kommer få träffa igen.
I Borlänge sitter man på tåget med en trollkvinna. Man pratar om lite allt möjligt och tillslut hoppar hon av. Man tuffar vidare till ett Mjölby där tåget är försenat och man får sitta och vänta.
I ett X2000 hoppar man tillslut på och tuffar mot Alvesta. En vän och en bror hoppar på och vännen ser annorlunda ut precis som man trodde. Smalare, precis som man hade förväntat.
I Alvesta står en far som han har gjort två gånger innan och man åker hemåt. Det känns bättre och bättre destå närmare man kommer.
I Karlshamn parkerar man på en upfart likt många andra gånger förut. Man kramar en mamma som man saknat fast man inte riktigt vill erkänna det för man nu är en stor pojke. Man äter tacos, lite väll mycket. Man packar väskan med öl och beger sig mot en lägenhet likt många gånger förut.
I Karlshamn kramar man vänner till höger och vänster. Folk man har saknat och velat träffa, men man har bott för långt borta.
I Karlshamn är festen precis som många andra förut. Högljud, lekfull, glad, skrattande och alkoliserande. En Yngve går runt med ett stort leende och hetsar till lekar. En Påve är som han alltid har varit lite tyst ibland och går alltid hem för tidigt. En Mening hetsar till alldels för mycket drickande och går hem trött och för full. En Lill-V sätter igång Judas Priest på Spotify och man kan inte göra annat än att tycka om det. En Clitt pratar om mat och blir hungrigare. McCaian går runt och minglar med alla och följer alltid med ut när folk ska röka. Det hela tar inte riktigt slut. För det finns för många människor. För många människor som man saknat som man nu alla fått träffa på en och samma kväll och man kan inte riktigt få nog.
I Karlshamn går hem längs en gata likt många kvällar förut. Man känner sig hemma. Nästan lite tårögd. För Karlshamn är fint. När snön ligger lätt på gatan. När gatorna är hala och livsfarliga.
I Karlshamn sitter man i ett rum och ska gå och lägga sig i en säng som man saknat.
I Karlshamn ser man framemot morgondagen och människorna man kommer få träffa igen.
Kommentarer
Postat av: Nocke
Postat av: Nocke
En mamma tackar sin stora son. Jag har oxå saknat dej!
Trackback
