I Borlänge...

I Borlänge sitter man i en lägenhet med en kvinna i sina bästa år tillsammans med en kille som är yngre än vad man tror han är. Han tittar på en med ögon som ingjuter mer trygghet och vishet än vad man vill ge han cred för. Han tittar på en och säger "Du är väll en väldigt ledsen person egentligen." Man erkänner för honom att den gången när man träffades i korridoren, påväg mot balkongen för en cigg, när man precis gråtit och trodde man var mer ensam än vad man egentlige var, var för att man precis hade gråtit. Man tar inte tag i situationen som precis kommit fram i vad man sagt. Man erkänner inte att man mår sämre än vad man egentligen visar. Man spelar ett skådespel. Det är aldrig som man visar att det är. Ingenting är som det är. För länge har man egentligen ljugit. För länge har man egentligen varit en skådespelare i, man vet att det lökigt att säga men, pjäsen som heter livet. Det känns tyngt att erkänna.

I Borlänge får man en kommentar på en blogg som egentligen är väll inte menad för allmänhetens ögon överhuvudtaget utan mer för att man ska få skriva av sig, vara lite arg, få skrika lite mot en person som inte lyssnar i hopp om att den lyssnar, men man kan väll ändå erkänna att man blir glad. Fast samtidigt, man kan inte tillåta sig själv att falla för "frestelsen". Man vill inte visa sig svag mot en annan person som man nästan träffar varenda dag. Man vill vara en stark person. Man vill vara en "ny" person. Ingen som man har alltid varit.

I Borlänge gillar man de hela ändå lite, men man vågar inte ta tag i det.