...
I Borlänge sitter man äntligen hemma i sin egen lägenhet igen efter många och långa timmar på scen golvet i Ejendals arena med Lars Winnerbäck produktionen. Giget i sig var ett hektiskt okontrollerat kaos där utlastningen var terror och man längtade bara tills man kom hem och nerpackningen var en underbar lugn stund tillsammans med trevliga arbetare och knegare. Visa är bara konstiga att jobba med och borde inte få träffa folk i sociala sammanhang och visa borde göra de oftare helt enkelt.
I Leksand står/sitter man och tittar på Lars Winnerbäck. Han har aldrig varit en speciellt stor favorit. Finns inte många låtar som man kommer ihåg eller har precis lyssnat in. Det är bara en låt man egentligen komma ihåg. Du ville lyssna på den och jag laddade ner den. Den var på shuffle och de var mörkt i rummet. Något stod inte rätt till, men jag fick aldrig reda på vad. Efter en några minuter av tystnad somnade på arm som du ibland gjorde och jag satt uppe. Det var länge sen.
I Borlänge går man och lägger sig tillslut. Man är trött och man kan inte kämpa emot ögonlocken längre. Jag kapitulerar och de segrar.
I Borlänge låter man ögonlocken vinna med mening.
Kommentarer
Trackback
