I Borlänge...

I Karlshamn känns de som att man börjar landa lite. En god vän har hjälpt att få allt att kännas "normalt" och som att man alltid har bott här. En annan vän blir sur för att man inte har sagt till att man inte har kommit hem fast det är mer hans fel för att han inte använder sig av sociala nätverk för att hålla sig uppdaterad.
I Karlshamn har blitt mycket film på sistone. There will be blood, The Social Network, Gangs of New York och Blow. Filmer som man borde sett för några år sedan känns de som, men man aldrig hunnit med. Ända man kan säga är väll att Daniel Day-Lewis är lite av en favorit.
I Karlshamn kör man två dagar till sen landar man i kalla London för en vecka uppvärmning och nervärning inför jobbet.

I Borlänge är man inte längre. Och I Borlänge kommer man inte längre skriva. Allafall inte än på ett tag.
I Karlshamn har man inte varit ens i 24 timmar och allt känns lite konstigt. Man känner sig som mellan två platser. Som att man inte bor i Karlshamn eller i Borlänge som om man inte har landat någon vart ännu utan bara väntar på allt. Sömnen som man inte tog i helgen har kommit ifatt en och hade man inte vaknat för att gå och städa på kontoret så hade man nog sovit i flera timmar till. Nu väntar man bara på något att ta tag i. Något som får än att dras ner mot marken och landa. Städning och uppackning av alla saker kan vara just de eller så är de som får en bara att sucka och tröttna.
I Borlänge saknade man Karlshamn, I Karlshamn saknar man inte Borlänge. Man saknar bara musiken, folket och skratten.

I Borlänge slutade allt med färgsprakande laser, blinkade ljus, glada dansade människor och ett hjärta som dunkade i takt med basen. Bästa vännen var där, de bästa klasskamraterna var där, bästa grannarna var där och de bästa av DaSe var där.
I Borlänge står de båda på en isbana och skjuter ett fyrverkeri. Ett skott för de två åren som gått. De slutar tillsammans i en lägenhet och pratar ut.
I Borlänge är det ogiddigt att städa bakfull.

I Borlänge vaknar man upp med att allt som på något sätt har bara försvunnit rakt ur en. Klumpen i magen har försvunnit och kvar i kroppen finns ett stilla lugn. Att man ska städa lägenheten och packa ner det sista tills på måndag är inte längre något problem. Nu har man så att säga all tid i världen att göra detta. Det är inga problem.
I Borlänge öppnar CLUB FFARWEL 20:00, lördag. Det kommer bli tyyyngt.

I Borlänge kör man sista giget med klassen i form av Ljusvandringen 2011. Det har varit en längre väg än vad man har trott, men nu kommer den mot sitt slut. Nu kör man sista racet. Imorgon ljusvandringen, fredag rigga för festen, lördag köra festen, söndag städa efter festen och livet här i norr och på måndag åker man hem. Peppen är hög. Sorgen är växande. Nu är det bara att köra, inte titta tillbaka. Det kommer bli giddigt. Allt om inget.

I Borlänge är det inte långt kvar. 6 dagar. Man känner inte så mycket egentligen för att flytta. Det ska bli bra. Komma hem, leva grattis på föräldrar, börja jobba, åka till London för semester med två killar med skratt och fantasi. Fast det känns väll ändå tungt. En klump i magen bli påmind varje gång man tittar över rummet och ser hur mycket som egentligen är kvar att göra och hur lite tid man har till att göra de. Söndag blir nog en lång dag.
I Borlänge räknar man platspåsarna, soppsäckarna och kartongerna och tänker att en logistisk mardröm slipper man nog i allafall och det gör Fadern glad.

I Borlänge finns det inte så mycket att skriva. Allt är bara i något sort av förberedande stadie av en massa saker. Ljusvandring, en avskedsfest och en hemflytt. Dock är känslan just nu att man inte riktigt kommer hinna med allt. Allt måste ju samtidigt varvas med lite producent jobb så man inte bara sitter där och slöar. Skoldagarna känns just nu bara väldigt långa med massa tid då man bara sitter och suckar för sig själv.
I Borlänge känner man sig väldigt trött fastän man sov 10 timmar inatt.
I Borlänge känns de som man bara gnäller en massa över sin klass.